Att leva med kronisk smärta och andra symptom som turas om att plåga en – det är utmattande. Det är en tjatig röst i örat som aldrig håller tyst, det är någon som rycker dig i armen och konstant kräver din uppmärksamhet. Du försöker leva ditt liv och ignorera det så gott det går, men misslyckas alltför ofta.
”Hallå, hallå!” säger rösten just som du ska laga mat. ”Här i ländryggen gör det jätteont nu när du står så här mycket. Kan du lägga dig ner så vi får vila, tack.”
Du stänger av spisen och lägger dig i sängen en stund. Ryggrösten blir nöjd och tystnar, men snart kommer nästa röst och tjatar.
”Hallå, ligg inte på sidan! Vi i axeln klarar inte av din tyngd! Det gör ont ända ut i handen och vi börjar tappa blodflödet här.”
Så du lägger dig på rygg, men då är det någon i nacken som gnäller över att det gör ont att tryckas mot kudden, och snart börjar ögonen klaga över ljuset från fönstret. Hur du än försöker kan du inte göra alla nöjda. Alltid är det någon som gnäller och kräver uppmärksamhet.
Och allt du ville var att laga mat. Inget särskilt, bara koka lite pasta och steka lite vegobullar. 
Oerhört bra beskrivning av att leva med kronisk smärta. Normalt sett är det svårt att förklara för någon som inte lever med det, men du lyckas. Själv lever jag sedan 15 år av kronisk smärta, men av helt annan anledning.
Roligt att se att du mår bättre och orkar vara ute en del. Visst ger även hunden positiv energi, även om de tar viss energi också…
Lycka till i din rekreation!
Vad roligt att du tycker det! Jag ville försöka beskriva den här känslan av att aldrig få ”vara ifred” som kronisk smärta innebär.
Ja, jag är så glad att jag har Harry. Visst kräver han en del energi, promenader osv, men han ger ju desto mer. Dessutom är han en bra rehab-kompis, tror det är jättebra för mig att liksom tvingas till att promenera lite varje dag. Sen är det ju så härligt att ha nån att gosa med alla de där timmarna man ligger och vilar ☺️ Sköt om dig!
Kram
Lisa