Lämnad att dö

Kommer ni ihåg Melanie som jag berättade om i det här inlägget? Hon är i Barcelona nu för att opereras för sin mycket svåra Craniocervical instability. Hennes nacke är så instabil att hon inte ens kan sitta upp, så hon var tvungen att boka ambulansflyg för att överhuvudtaget kunna ta sig till Barcelona. Bara det kostar runt 300.000 kronor.

Melanies huvud och ryggrad glider ur position flera gånger om dagen, trots att hon alltid bär nackkrage. Detta leder till svåra anfall som fortsätter tills hennes mamma bokstavligen talat lyfter hennes huvud på plats.
I två år har Melanie drivit en insamlingskampanj från sin säng. Så allvarligt sjuk, med upp till fyrtio anfall om dagen, har hon alltså tvingats att hålla i en insamling för att rädda sitt eget liv.

Det här händer.
I Europa.
2017.Trots att vården finns lämnas alltså människor som Melanie åt sitt öde. Lämnas helt sängbunden och döende. Endast 27 år gammal.

Vad är det med kirurger runtom i Europa? VARFÖR väljer man att ignorera dessa tillstånd? Varför vägrar man att följa med i utvecklingen och lära sig diagnostisera och behandla CCI hos EDS-patienter och trafikskadade? Varför anses allt som har med halsryggen att göra kontroversiellt? Jag förstår inte.

Visst är det riskfyllt att operera i det området, så nära både hjärnstam och ryggmärgskanal. Men det är knappast vårdens policy att undvika allt som är riskfyllt. Patientens lidande måste ju ställas mot riskerna. Sen är det faktiskt så att hur riskfylld operationen än må vara – så är det inte ett alternativ att gå runt med ryggraden intryckt mot hjärnstammen. Det är riskfyllt om något. Istället för att stoppa huvudet i sanden och mumla något om risker kan man ju lära sig hur man gör och därmed minimera dem.

Nu tänker jag på Melanie och hoppas att allt ska gå bra. Hon är i goda händer på Teknon hospital.

Här kan man donera till Melanies operation 

Tidningsartikel om Melanie

På Melanies facebooksida kan man följa hennes resa.

#MelaniesMissionToLive