Jag kämpar lite nu. Mot oro och nedstämdhet. Ända sen vi åkte till Peters föräldrar på påskafton har jag varit dålig. Det blev lite bättre efter några dagar, men sen åkte Peter bort och jobbade i två dagar. Alltså utomlands. Och jag kämpade på själv med Vide här hemma, med en redan ansträngd nacke. Så nu är det än värre, igår hade jag feber också.
Allt kändes ju så bra innan. Jag antar att jag verkligen hade hittat en bra balans. Men när jag gjorde för mycket blev nacken överansträngd – och då faller allt. Jag måste mest ligga ner och att gå runt utan krage är bara att glömma. Jag behöver ju fortsätta träna och stärka alla muskler som blivit försvagade. Men när det blir så här är det svårt.
Så det känns lite tröstlöst just nu. Som ett steg bakåt istället för framåt. Och att jag fortfarande blir ”sjuk” vid för mycket ansträngning … jag hade hoppats på att det skulle försvinna med operationen.
Den här rehabiliteringsprocessen kastar mig mellan hopp och förtvivlan.
Oj så svårt du har det. Kan en kram göra något åt det till det bättre. Känner själv att allt är bara botten ibland.
Tänker ? mycket på dig med vad du har gått igenom
Vänligen Ewa
Tack Ewa ❤️ Ja, ibland är det tungt bara. Men det är väl okej det med antar jag. Det måste det ju vara. Vi får kämpa på bäst vi kan ☺️
Kram!