Igår var det då min första vardag här hemma. Peter jobbade, Tuva var i skolan och Vide var på förskolan. Det oroade mig lite innan hur det skulle kännas. Om det skulle kännas deppigt att – trots allt – fortfarande ligga i sängen i vardagsrummet. Situationen är ju annorlunda, men jag var rädd att det skulle kännas alltför likt den gamla.
MEN det var faktiskt helt annorlunda och det var lätt att känna skillnaden. Jag låg inte här och kände mig sjuk. Jag var inte utmattad. Trots att jag mest måste ligga ner så hade jag ett helt annat utgångsläge. Jag strukturerade upp dagen i små korta projekt. Jag lyssnade på ljudbok. Gjorde lite research för min bok. Skrev lite på boken (okej, bara en halv sida men ändå). Och så åt jag förstås. Min nya passion. Jag ser fram emot varje mål, och mellanmål. Till lunch plockade jag ihop lite smått och gott. Sojabönor, ägg, fetaost, morot och prästost.
Den största skillnaden är att jag har energi till att göra saker, och framförallt att jag har en fungerande hjärna som inte blir överbelastad av minsta lilla. Det är så stor skillnad där! Det är uppenbart hur mycket av mina symptom som var direkt relaterade till hjärnstammen.
Så jag var väldigt nöjd med min dag och kände mig glad. Peter var glad över att vara tillbaka på jobbet och Vide hade haft så roligt med kompisarna på förskolan. Tuva är glad att vi är hemma. Harmonisk familj. Vad mer kan man begära?
Så glädjande,att allt är till det bättre. Vilken vacker vinterbild Du sände. Vintern är ju fin,men den kom lite sent i år o blev väl inte så uppskattad. Vide gillar väl det? Tänk vad han har mycket att berätta nu. Barn är ju så rättfram o glömmer ju det tråkiga ganska fort. Nu är det bara glädje som står för dörren. Dags för em.kaffe här,efter en runda i stan. Man behöver alltid förnya sitt matlager. KRAM Lisa. Siw