Hade väldigt ont i natt och i förmiddags. Var tvungen att väcka Peter vid fyra imorse så han kunde hjälpa mig upp. Vi vaknar förresten med jämna mellanrum ändå, av att de kommer med medicin eller tar blodtryck/temp. Ibland ligger vi och pratar en stund tills smärtstillande börjat verka och jag kan somna igen.
Jag gick på toaletten då i alla fall och rörde lite på mig. Ibland känns det värre när jag legat stilla en längre stund. Får inte vrida på huvudet mer än några millimeter, så det blir ju att jag sover i en och samma ställning. Så sömnen var så där inatt. Hela förmiddagen var jag extremt trött och vilade mest.
Vide var ledsen och saknade oss imorse så på eftermiddagen kom farmor och farfar hit med honom en sväng. Han satt bredvid mig i sängen och så kollade vi på en Legofilm. Det märktes att han tyckte det var skönt att få vara lite med mamma och pappa. På måndag är det planerat att jag skrivs ut så då flyttar vi tillbaka in i lägenheten. Det blir en ny, välkommen fas.
Såren ser fortfarande bra ut. De besvärar mig lite mer nu när jag fått mer känsel tillbaka, men det funkar. Det svåraste är fortfarande alla rörelser där man tar i med överkroppen, som att vrida sig, lyfta benet, hosta (olidligt). Smärtan som då slår ut från stället där revbenen satt är inte att leka med. Men det funkar. Det går bra. Jag känner hela tiden hur det går åt rätt håll och det är betryggande.
Väntade så,på att få höra från Dig Lisa o var så orolig,att Du blivit sämre. Har full förståelse,att Du är trött,särskilt när nattsömnen störs. Så duktig Du har varit. Är benskör o har knäckt mina revben sju gånger o det är en olidlig känsla. Jag beundrar Dig så o tänker ständigt på Dig. Man blir ödmjuk inför tanken,på vad Du har gått igenom. Du är en fin förebild för andra. KRAMAR till Er alla. Siw.