The Wall 

Det känns som om den här vintern ligger som ett tungt täcke över mig. Jag är om möjligt ännu tröttare och kommer inte ut på promenad en gång i månaden ens. Jag har helt enkelt ingen ork över till det och är så rädd för att halka på isen. Skulle jag ramla kan det gå riktigt illa.

Vi lever i något slags vakuum nu. I väntan. Jag kanske har skrivit det förut? Jag minns inte. Min hjärna är som inbäddad i bomull. I helgen var jag så trött och kände mig så långt borta att jag ibland blev förvirrad över om det var natt eller dag. Om jag var vaken eller sov. Det här är inte ett värdigt liv jag lever. Jag blir så frustrerad över att hur vi än försöker kan vi inte få prata med en relevant person inom vården. Bara sjuksköterskor och sjukgymnaster som kan gömma sig bakom sin egen okunskap, och på så sätt slippa svara på mina frågor. Att vården är så otillgänglig, det gör till och med mig chockerad. 

Det är fan som att försöka ta sig över The Wall. I Game of Thrones, ni vet.
Vi bara klättrar och klättrar och smider nya planer och hittar på nya sätt att komma över, in på andra sidan. Men vi kommer ingenstans för muren är oändligt hög och så hal att det är helt omöjligt att få fotfäste någonstans. Och så fort vi lyckats ta oss upp några centimeter så kommer det en white walker och puttar ner oss.Och under tiden sitter personerna som beslutat om att strunta i mig, och det faktum att jag blivit diagnostiserad av specialister utomlands, där på andra sidan. Utom räckhåll. Utan att behöva bry sig om att jag lider på den där muren. Att jag skulle kunna dö innan jag ens klättrat färdigt. 

Jag är så less.

————-

Vill du hjälpa? Klicka här

Följ insamlingen på Facebook https://m.facebook.com/skruvarinacken