Ännu en dålig dag. Har haft ont i huvudet och benen hela dagen. Ljud och ljus gör ont. Så ont att jag ligger på nedervåningen i ett helt mörkt rum. Med öronproppar. För på övervåningen leker min son, och precis som andra fyraåringar så låter han när han leker.
Det är helg och jag vill umgås med min familj. Men jag kan inte.
Vet ni hur jag känner ibland? Att jag bara har en begränsad mängd ork för att klara av sådana här extra tuffa dagar, och att den är på väg att ta slut. Jag blir liksom orolig och tänker nej, inte igen. Som om det för mig närmare den dagen då den tar slut och jag ligger här, helt kraftlös mot smärtorna.
Men kanske är det jag känner egentligen den ständiga försämringen. För hittills har kurvan aldrig planat ut, utan bara fortsatt neråt. Eller så sinar faktiskt min ork. Som för en maratonlöpare som aldrig får komma i mål.
Vet ni vad som skulle hända om jag aldrig skulle opereras? Jag frågade min läkare i Barcelona.
Till slut skulle jag bli förlamad. Eller dö.
Ändå står jag helt utan vård.
Och just nu, när jag mår så här, gör det mig arg. Jag vet att jag skrivit att jag inte är arg på någon av alla de läkare som valt att strunta i mig och mitt behov av vård. Men just nu känner jag mig faktiskt förbannad.
Om jag hade haft ”turen” att drabbas av någonting som behandlas i Sverige, som vården känner till, så hade jag bara åkt till sjukhuset och fått min vård eller behandling. Så enkelt. Och precis som det ska vara. 
Men för att jag haft ”oturen” att drabbas av någonting som de inte kan – så står jag helt utan. Så tvingas jag själv finansiera någonting jag redan betalt för och har rätt till.
Läs gärna om Nanda Holm som var i precis samma situation som jag. Men i hennes fall gick det ännu längre, alldeles för långt tyvärr.
http://www.aftonbladet.se/halsa/article14276257.ab
——————
Vill du hjälpa? Klicka här
Följ insamlingen på Facebook https://m.facebook.com/skruvarinacken
