Jag är så tacksam för kirurgerna i Barcelona. När jag hittade fram till dem fick jag det som jag så länge velat ha; läkare som tar ansvar för min vård, som svarar på alla mina frågor och som finns där om jag behöver hjälp med något.
Jag mailade en av dem igår morse och fick svar redan på eftermiddagen. Det får mig att känna mig trygg.
Jämför gärna med hur det går till här i Sverige där det inte på något sätt går att komma i direkt kontakt med en kirurg. Tro mig, jag har mer än en gång bett om numret till neurokirurgen på Karolinska som beslutat om att inte ta emot mig. Men det får sjukssköterskan inte lämna ut tydligen.
Tyvärr verkar tempot vara lika långsamt på Spine center där jag var och träffade sjukgymnasten. På lördag är det en månad sen jag var där och fortfarande har jag inte hört någonting från dem. Jag har ju förstås ringt ett flertal gånger men det verkar inte hjälpa. Som vanligt är man helt maktlös som patient. 
Men för att fokusera på det positiva så känns det faktiskt annorlunda att leva nu när operationen är inbokad. Det är en helt annan sak att befinna sig i något jobbigt när man vet att det har ett slut.
Peter jämförde nuvarande situationen med en graviditet. Det är tufft, men man vet att det finns ett slutdatum. Och man måste gå igenom något smärtsamt och skrämmande för att komma till andra sidan (även om jag hellre föder tio barn än opererar mig). Inte heller vet man riktigt hur livet kommer bli efter. Ja, någon bebis får vi ju inte förstås.
Men ett liv får vi. Mitt liv.
————-
Vill du hjälpa? Klicka här
Följ insamlingen på Facebook https://www.facebook.com/skruvarinacken
