Det blev en tidig lördagsmorgon. Vid halv åtta gav vi oss iväg för att träffa en sjukgymnast på kirurgkliniken. Det allra första hon sa när vi kom in var: det här är ju egentligen en frågeställning för en neurokirurg. Eh, ja precis tänkte vi …
Hon hade alla papper vi hade skickat dit och sa att hon hade läst allt. Men ville förstås höra mig berätta om mina besvär, så jag förklarade vilka symptom jag har och hur de påverkar mitt liv. Att jag måste ligga ner nästan hel dagarna osv. Ja, ni vet ju hur mitt liv ser ut.
Hon ifrågasatte inte det vi sa, men undrade om vi visste att det verkligen var detta och inte någonting annat som ger mig dessa besvär. Då visade jag de olika vinklarna på MR-bilderna som kirurgerna i Barcelona visade oss, berättade att min symptombild stämmer överens med diagnosen och hänvisade till kirurgerna i Barcelona och deras erfarenhet och kunskap.
Hon gjorde en mindre undersökning, men var noga med att inte göra någonting så huvudet rörde sig. Hon var snäll och prestigelös, men kanske inte jättebra på att lyssna vilket gjorde det svårt att få fram allting. Men på det stora hela var det nog så bra vi hade kunnat hoppas på.
Hon skulle prata med kirurgen där och sen återkomma till mig. Inom några veckor. Ny väntan … Men det här var ju i alla fall ett steg framåt. Vi började söka specialistvård för min nacke för ungefär ett och ett halvt år sen, men det här var första gången vi fick komma någonstans för att faktiskt prata med någon om det. Även om det var till en sjukgymnast. Ja, nu menar jag specifikt i Sverige alltså.
