Det är någonting som pågår inom mig just nu. Ilskan bränner i bröstet och oron kryper som små djur innanför huden. Jag tog en promenad idag och försökte lyssna lite inåt.
Tankarna glider hela tiden mot operationen, och det här kommer kanske låta konstigt, men jag har nog inte riktigt accepterat det. Att jag ska opereras. Knäppt när det är det jag har jobbat för så länge, men det har liksom bara varit ett ord. Något jag måste gå igenom för att få mitt liv tillbaka. Och nu har ordet blivit verklighet. Det har fått kött och ben och följer efter mig.
Vad är det som skrämmer dig? frågar Peter när jag berättar om min olustkänsla.
Allt. Smärtan. Det där ögonblicket då jag säger hej då till Peter och rullas in i operationssalen. Stunden inne i operationssalen innan jag somnar.
Riskerna. Det är svårt att inte börja med tänk om-leken.
Jag tror jag måste dela upp det här småbitar och tugga i mig en i taget. Jag kan inte acceptera allting på en gång, men om jag tar en sak i taget kanske det går lättare.
