Vet ni vad som var allra häftigaste med konsultationen i Barcelona? Att de bemötte mig som en jämlike. Med respekt och ödmjukhet.
Jag har inte gått in närmare på mina vårdupplevelser här i Sverige. Men jag vet att jag är långt ifrån ensam om vissa saker jag varit med om och bemötande jag fått. Men varför är det så? Att man i vården så ofta hamnar i ett underläge där man liksom vädjar om hjälp?
Tänk om samma sak skulle ske hos bilverkstaden. Att man kommer in med sin bil, säger att den är trasig och att man behöver ha den lagad. Men bilmekanikern avfärdar det. Han tycker den ser ut att fungera bra. Och då börjar du förklara att den låter konstigt och att den ibland inte går att starta. Men bilmekanikern tycker fortfarande inte det är något som behöver åtgärdas och börjar ifrågasätta om det verkligen är så som du säger. Till slut startar du bilen för att påvisa de konstiga ljuden som kommer från motorn. Då säger bilmekanikern att det är något du får leva med. Och när den inte startar får du väl helt enkelt ta cykeln.
Men det är skillnad, kanske någon tänker nu. Hos bilverkstaden är jag ju en kund. Jag betalar för att gå dit och då måste de göra mig nöjd. Men det är faktiskt ingen skillnad. Vi betalar skatt som betalar läkarnas löner. Vi är deras kunder. Vi har rätt att få hjälp. Vi har rätt att bli hörda och att framföra våra åsikter. Vi har rätt att tas på allvar. Utan att behöva bevisa någonting.
Jag är så less på att utkämpa två krig. Det ena med min kropp och mina symptom, det andra för att få hjälp.
Jag är sjuk.
Jag borde få koncentrera mig på det. På att vila, och hålla symptom och smärta under kontroll. Inte jaga vård och försöka bevisa varför jag behöver den.
Det är som om jag befann mig i en jäkla rättegång. Jag samlar bevis och vittnen för att stärka mitt ”fall”. Men jag har inte gjort något. Inget annat än att bli sjuk och be om att få vård för det.
Du skriver så bra og det er akkurat slik det er å være alvorlig skadet både i Sverige og Norge (og også England, Danmark etc) Vi får ingen hjelp, legene er fullstendig uten vilje og kompetanse til å hjelpe oss og vi blir liggende hjemme i sengen helt knust og med ødelagte liv. Det er grusomt og vondt og man blir ekstremt sint fordi legene oppfører seg som mafiasjefer.
Ønsker deg masse lykke til og håper du en dag får hjelp.
Klem / kram fra en nakkeskadet alenemamma i Norge som heller ikke får noe hjelp.
Ja, det är helt sjukt. Förstår inte varför just det området ignoreras. Varför man inte plockar upp ”ny” kunskap som finns i tex USA och Spanien. Hur kan man ligga så långt efter? Jag hoppas det kan ske en förändring och att både du och jag, och alla andra som behöver, kan få den hjälp vi behöver. Skickar en stor kram till dig!