Idag var Majbrit tillräckligt stabil för att jag skulle kunna hälsa på henne. Vi träffade hennes föräldrar och hennes kusin i väntrummet till intensivvårdsavdelningen. Hennes kusin pratade med mig en stund innan, förklarade och förvarnade mig om vad jag skulle se när jag kom in till Majbrit. Hon ville inte att jag skulle bli rädd, eftersom hon visste att jag själv ska opereras.
Maj och jag har varit vänner i snart ett år, men hade aldrig träffats på riktigt. Vi pratar i telefon eller skriver till varandra i stort sett varje dag. Det går knappt att förklara hur skönt det är att prata med någon som alltid förstår. Som är i en liknande situation. Under det här året har vi kommit varandra väldigt nära. Hon är så varm och godhjärtad, och trots sin svåra situation är hon optimistisk och aldrig bitter. Ser aldrig sig själv som ett offer.
Maj såg så liten ut där hon låg i sjukhussängen, med den här järnställningen fastskruvad i huvudet, en så kallad halo. Jag höll hennes hand och vi småpratade lite. Jag grät. Det var så känslosamt. Så fint att äntligen få träffas, så jobbigt att se henne så där. Så mycket känslor på en gång.
Den situation hon befinner sig i nu, och kommer att göra några dagar, är så tuff att det inte ens går att beskriva. Två otroligt riskfyllda, stora operationer på tre dagar. Som ska rädda hennes liv. Hon är det svåraste fallet kirurgerna här någonsin har sett.
Jag har gråtit till och från hela eftermiddagen. Vill bara säga till er som har turen att ha hälsan att vara tacksamma för det. Gläd er åt att er kropp fungerar. Skit i hur den ser ut! Om benen bär er dit ni vill gå – vad spelar då ett par tjocka lår för roll? Var tacksam för att ni inte behöver gå igenom långa svåra operationer. Bry er inte om småsaker. Lev livet. Älska varandra. Förlåt varandra. Gör det ni drömmer om.
Just nu ligger Maj på operationsbordet igen. Hon är min hjälte. Min förebild. Har jag hälften av den styrkan hon besitter är jag lyckligt lottad.
