Jag är fortfarande förkyld men släpade mig ut på en promenad idag. Var tvungen att komma ut ur huset och andas lite frisk luft.
Jag vet inte varför men det har känts så tungt de senaste dagarna. Det känns som om vi lever i ett vakuum. Vi planerar inte framåt. Vi vågar inte eftersom vi vet inte hur framtiden kommer se ut, vad vi kommer ha för förutsättningar. Varken när det gäller min hälsa, eller ekonomiskt.
Och jag går bara och väntar. På något som jag inte har en aning om när det kommer ske. Eller ens om det kommer ske.
Men på måndag skickar jag rapporten till en neurokirurgklinik här i Stockholm. Vi tänkte ju vänta med det tills vi haft ett uppföljningsamtal med min läkare i New York – men han hade ingen tid förrän i oktober och jag orkar inte vänta mer så nu kör vi ändå.
Jag hoppas verkligen att det inte kommer ta för lång tid för dem att titta på den där. Och att jag får komma dit när de har gjort det. Håll tummarna! Jag lovar att hålla er informerad.
