Efter frukost idag åkte vi iväg till Saker och Ting i Grillby. När vi satte oss i bilen sa Vide: det är mammas dag idag!
Jaså, sa jag. Varför då? För att jag ska följa med?
Ja, och för du är så rolig. Och jag älskar dig.
Gullet. Han var så glad att jag skulle följa med. Det både gör ont och värmer hjärtat samtidigt.
Bilresan gick okej, men smärtan började eskalera redan då. Trots förebyggande smärtstillande.
Det fanns mycket att titta på, men tyvärr inget skåp som vi fastnade för.
Vi åt glass innan vi åkte hemåt så för en av oss var resan ändå lyckad.
Vi svängde förbi Byggmax också, men där stannade vi bara en liten stund för vid det laget började det bli riktigt jobbigt för mig. Men Peter hann köpa det han skulle i alla fall, och Vide hann köra lite motorcykel.
Väl i bilen igen var tårarna inte långt borta.
Sen vi kom hem har jag inte lämnat sängen. Tog några timmar innan den värsta smärtan stillade sig. Så här är mitt liv. Så här blir det när jag försöker att, för bara några timmar, göra något normalt. Att faktiskt leva istället för att bara existera.
Det går inte. Det går inte att leva så här. Det är inte ett alternativ. Jag måste opereras.
