Hur är det att vara stelopererad?

Jag får många mail från människor som ska, eller eventuellt ska, opereras. Den vanligaste frågan de har är hur det känns att vara stelopererad. Hur mycket jag kan vrida på huvudet och om det gör ont. Så jag tänkte jag skulle berätta om det. Jag kan inte vrida på huvudet särskilt mycket alls. Så här ser det ut när jag försöker.Det gör inte ont, det tar bara stopp. Precis som det tar stopp om man försöker vrida foten mer än det går, till exempel. Dock kan jag få till lite mer rörelse om jag liksom böjer huvudet snett bakåt. Vet inte hur bra det syns på bilderna, det känns mer än det syns tror jag. Men så här ser det ut då.Jag vet inte om det gäller för alla som är stelopererade, eller om det för att jag har EDS som jag kan göra det. Jag minns att Dr. Oliver sa det under min konsultation. Att jag skulle kunna röra huvudet till viss del ändå, eftersom jag är överrörlig. Jag försöker dock att inte göra det så mycket eftersom det belastar andra nivåer i halsryggen, istället vrider jag på hela kroppen. 

För mig har den här minskade rörelseförmåga inte varit en stor grej alls. Kanske lite för att jag var van efter att haft nackkrage i två år. Det är lite omständligt ibland bara. Om jag är ute och går och vill titta på den fina utsikten till höger till exempel. Då måste jag antingen stanna och vrida mig och titta, eller liksom gå sidledes. Eller om jag halvligger i sängen och ska ta något från sängbordet, då måste jag liksom rulla över på sidan. Mest krångligt alltså. Ibland lite frustrerande. 

Den kan i och för sig vara lite otäckt, kom jag på nu, när jag går bland mycket människor (vilket jag nästan aldrig gör som tur är). Det känns som om jag inte har koll på var de är och är rädd att någon ska gå in i mig. Att jag ska ramla. Jag vet inte hur mycket min nacke läkt ihop än och att ramla med skruvar och grejer i skelettet … det känns läskigt.