Nu har jag tränat i snart fyra månader. Jag följer ju ett träningsprogram som är speciellt utvecklat för personer med EDS. Från den här boken.
I första delprogrammet var det fokus på ländrygg och höfter, och jag märker verkligen hur det gjort skillnad. Min vänstra höft brukade ”klonka” till i varje steg när jag var ute och gick förut. Den hoppade halft ur led och sen tillbaka igen. Jag var tvungen att tänka på hur jag gick, att jag inte tog för långa steg och liksom höll tillbaka vänsterbenet. Men nu händer det här väldigt sällan. Jag kan gå på och behöver inte tänka på hur jag rör benet.
Jag har mycket mindre smärta i ländryggen också. Känner mig mer stabil där, ”faller” inte fram i svanken liksom. Så glad för detta! Har velat träna och göra kroppen starkare i flera år, men med CCI var det helt omöjligt. Givetvis har jag haft bakslag under dessa månader. Ibland har jag tagit i för mycket och fått betala för det. Fått vila några dagar och trappa ner övningar. Jag har hela tiden lyssnat på kroppen, men ändå fortsatt framåt. Om än oändligt långsamt ibland.
Nu har jag kommit så långt att jag tränar även övre delen av ryggen, axlar, nacke samt armar. Här har jag modifierat programmet lite, eftersom det inte riktar sig specifikt till folk som opererats för CCI. Jag tränar nackmusklerna väldigt försiktigt och går extremt långsamt framåt. I början fick jag väldigt ont i skuldrorna och axlarna, men det börjar ge med sig nu när jag blivit starkare. Allt detta gynnar ryggraden eftersom det gör det lättare för mig att hålla en rak hållning, vilket ger minst belastning på den.
Nu menar jag inte på något sätt att fysioterapi är hela lösningen på alla problem EDS bjuder på (som många läkare verkar tro), så enkelt är det tyvärr inte. Men starka muskler KAN hjälpa till att kompensera för den glesa och slappa bindväven. Men det beror förstås på en mängd saker. Gällande min CCI, till exempel, så hade jag aldrig kunnat träna bort den. Den var alldeles för svår för att det skulle hjälpa. Men jag hoppas på att ge resten av ryggraden, som på sina ställen tyvärr också är instabil, en bättre chans. Så jag kanske slipper fler operationer.
Harry är alltid med mig när jag tränar. Han är väldigt engagerad som ni kan se. Jag har inte fått en elchock förresten, mitt hår gillar bara att vara så här.
